Passande
* Denna artikel möjliggjordes av support från USAID, ekonomisk utveckling, styrning och företagstillväxtprojekt.
jag är Blerina och jag kommer från staden Berat, Albanien. Vid 14 års ålder var jag vid Osumflodens strand för att uppleva min första forsränning. Adrenalinhastigheten och det magiska landskapet i de spektakulära Osum-kanjonen hade en inverkan de närmaste 18 åren under hela min personliga och professionella resa.
När min turistupplevelse började nämnde Albanien bara Albanien som ett osäkert och oroligt land.
På den tiden visade jag en av de första tryckta bilderna som togs inuti de magnifika Osum-kanjonerna till en av min kära italienska vän och han sa: "Nej, det är inte riktigt, det är photoshop." Men när han kom för forsränning och såg ingenting med sina egna ögon blev han bedövad och hela tiden var det .... "Mamma Mia …. mamma Mia".
Jag tror att ovanstående långa bilresor på 7 timmar till Osum-kanjonen, den totala bristen på infrastruktur, utmaningen att höja allt från grunden, bristen på kultur för att omfamna ett okänt äventyr, den totala bristen på turisttjänster, det var just besökarnas intryck som gav mig hopp om att Albanien, ett postkommunistiskt land, mycket, mycket fattigt och isolerat i mer än 45 år, skulle förvandlas till bättre genom turism.
Naturligtvis inte många människor delade denna åsikt. En del tyckte att jag var medvetslös, att jag inte visste vad jag skulle fantisera om, att det bara var en löjlig idé och att jag var en omogen tonåring. Till och med en minister vid den tiden när jag med entusiasm visade för honom i en videoprojektor de 7 exotiska vattenfallen som föll från 150 m höjd, vände han huvudet åt andra sidan och sa till mig: Pfff - vad är dessa stenar?
Lyckligtvis var vi inte ensamma. Vårt första behov av utrustning, flottar och utbildning enligt internationella standarder stöddes för första gången av DU SA och det amerikanska folket.
Efter kontinuerliga och ostoppbara ansträngningar för att främja Skrapar-området, åtföljande vänner, journalister, artister, idrottare lyckades vi attrahera en infrastrukturinvestering från den albanska regeringen och spara besökare cirka 2 timmars resa till kanjonen. Från år till år skapade vi ett aktivt och hållbart team med ett brett nätverk av lokalsamhälle som förbinder flera områden i Albanien genom olika utomhusaktiviteter i naturen, såsom kanjonutforskning, vandring, kajakpaddling, mulevagn, besök på lokala vingårdar etc. allt detta händer, jag tog examen i juridik och tack vare olika internationella utbytesprogram kunde jag fortsätta fördjupa mig i turism och entreprenörskap. Jag tillbringade mycket energi, men allt vände bakåt när jag läste glädjen i turisternas ögon, särskilt de albaner, som skulle känna stolthet som jag gjorde!
Precis i det ögonblick när allt var i rätt form kom det till en av de största utmaningarna i mitt liv. Min kanjon riskerade att förstöras genom byggandet av två vattenkraftverk. Jag kan berätta att jag kände mig arg, sårad, förolämpad i dessa ögonblick. Det var omöjligt att föreställa mig att mina 17 år av ostoppbara engagemang och hundratals entusiaster och anhängare av vår verksamhet skulle förstöras tillsammans med mig, ett av Albaniens naturmonument. Jag kan inte säga att det var lätt att hantera en sådan nödsituation. Det fanns enskilda ekonomiska intressen för individer efter projekteringen av HPP och kraftfulla människor. Men på ett av de mest kritiska ögonblicken minns jag att jag tog ett djupt andetag och talade till mig själv: Blerina, hur många människor i världen har fått chansen att skydda en 3 miljoner år gammal Canyon?
Vi alla, en del av denna turbulenta historia är passagerare. Canyon har varit och bör fortsätta att vara där, magnifik och orörd för kommande generationer. Inom en vecka skedde ett otänkbart engagemang och mobilisering av allmänheten, där media, lokalbefolkningen och alla våra besökare genom åren blev vår röst och öra överallt. Återigen var det internationella samfundet där för att ge oss teknisk och juridisk hjälp för att lösa problemet. Och idag är kanjonen fortfarande kvar och orörd. Mod var nödvändigt för att möta motståndarna och när jag var tvungen att hålla mig nära vänner. Med mod kunde jag förverkliga idéerna och möta de plötsliga förändringarna. Tiden går aldrig tillbaka, den väntar inte på någon och du kan aldrig ändra saker genom att stanna i komfortzonen.
Efter denna erfarenhet insåg jag den transformativa kraften i turistindustrin och gav större vikt vid främjandet av en bredare nivå av ansvarsfull turism, som ett av verktygen som inte bara ger ekonomisk utveckling för lokalsamhället utan också för naturskydd. och vårt arv. Av denna anledning med volutnering av många konstnärer, turistentreprenörer, aktiva turismfans, med stöd av Schweiziskt entreprenörskapsprogram vi utvecklade den internationella digitala kampanjen Bli tagen av Albanien, som på mindre än 2 månader genererade 2 miljoner visningar, 18 internationella artiklar och hundratals artiklar, krönikor och TV-program i regionen. Jag kan säga att kampanjen väckte mycket debatt om naturskydd, behovet av att förbättra landets image, behovet av att ändra fel uppfattning om Albanien, men framför allt informerade den oss alla om att ja, Albanien har laguner fulla av flamingor och ofattbara naturskatter.
Entreprenörskap är möjligheten att förändra världen och priset på framgång är outtröttligt arbete. Jag kan säga att det har varit en resa full av känslor, utmaningar, kraschar och uppståndelser att komma dit jag är idag. Ibland verkade det som en kamp med väderkvarnarna, men uthållighet är allt som krävs. Det har alltid varit svårare än jag hade förväntat mig. Men jag har turen att bidra och vara en del av stora förändringar i avlägsna områden och att bidra till välbefinnandet och glädjen hos människor i glömda samhällen. Det här är min största motivation. Vi utvecklas alltid och vi upptäcker oss själva och idag är jag här framför dig med ett nytt initiativ, Aktivt Albanien , som främjar äkta upplevelser av Albanien och regionen och stöder ansvarsfulla turisminitiativ. Det är en innovativ satsning som drivs 70% av tjejer, som ständigt engagerar sig på grundval av tre principer: hållbarhet-hållbarhet-hållbarhet. COVID-19-pandemin påminde oss om vikten av detta ord.
För varje dörr som är öppen för mig försöker jag öppna min dörr för andra. Vi borde stödja varandra. Kanske kan vi börja ha mindre rädsla, göra färre felaktiga antaganden, släppa fördomar och stereotyper som delar oss i onödan. Det finns makt att bli hörd, att berätta vår unika historia, att använda vår autentiska röst. Vi borde vara angelägna om att veta och lyssna mer på varandra. För mig blir det. Det här är min favoritdel från Michele Obamas bok.
Jag vill berätta för alla som har en dröm att följa den. Arbetet kommer alltid att föra dem upp till ytan. Låt ingen berätta för dig att du inte är tillräckligt bra eller att din idé inte lönar sig. Eftersom du är en tjej eller inte kommer från huvudstaden kan du inte göra det. Håll dig sant och tröttna inte på att förbättra dig själv. Naturligtvis kan du lysa! Livet är en resa med upp-och nedgångar, omfamna det bästa runt omkring dig, lär dig av dina misstag och bli en del av de positiva förändringarna för dig själv, din familj och ditt land. Det här är viktigt. Var nyfiken och glöm inte att resa, eftersom en resa kan förändra ditt liv!
En del av talet kl TEDx Tirana officiella evenemang "Becoming" (mars 2021)
